World Suicide Prevention Day

Eftersom ämnet jag ska ta upp handlar om suicid/självmordsförsök så vill jag passa på att redan här varna för att texten eventuellt kan upplevas som triggande för vissa. Jag har försökt att neutralisera texten så gott som jag bara kunnat, men det är svårt att lyckas helt när det handlar om ett ämne som detta.

Idag är det den 10:e september. En helt vanlig tisdag i var och varannan människas liv. Men inte i mitt. För att förstå varför just den här dagen betyder så mycket för mig, så behöver vi kasta oss tillbaka till den 4 mars, 2007.

"Lystring! Vi ber om ursäkt för förseningen. Vi har en kvinna ombord på tåget som är mycket sjuk, och vi kan inte fortsätta mot Stockholm innan kvinnan kommit av tåget. Ambulansmän och polis är på plats och ska nu avsöka tåget."
Ungefär så lät det. Men om jag ska vara helt ärlig så kommer jag inte riktigt ihåg. Jag minns bara att jag satt på mitt säte och var trött. Jag hade lyckats få ett eget dubbelsäte så att all min packning och min älskade fiol kunde få plats på sätet bredvid mitt. Jag var på väg tillbaka till Stockholm och tillbaka till gymnasiet efter ett sportlov hemma i Dalarna. Jag minns att jag funderade på ifall någon på tåget hade fått en hjärtattack, men avbröts i tankarna av att min mobil ringde.

Och jag som bara ville sova lite.

Det jag inte förstod då, var att den här dagen, skulle bli en mycket speciell dag.

Telefonen ringde och ringde. Någon minut senare såg jag en ambulansman kliva in i min vagn med en telefon vid sitt öra. Han tittade sig omkring i vagnen, och hans ögon fastnade i mina och vandrade sedan ner mot min ringande telefon. Det var då jag förstod vem de letade efter. Det fanns ingenstans att ta vägen, vars jag än tittade så stod det polismän och ambulansmän i vägen. Jag förstod att jag var körd.

Här någonstans blir det väldigt gråsvart.

Jag minns att jag blev arg, ledsen och orolig över min packning. Jag minns att jag var rädd. Mer rädd än jag någonsin varit. Jag vet inte hur många de var, men det kändes som att de hade tömt hela Västerås på både poliser och ambulansmän. De stod i en cirkel omkring mig, och en av ambulansmännen höll ett hårt tag omkring mig för att jag inte skulle rasa ihop. Han berättade att jag skulle vara tvungen att följa med honom till akuten, trots att jag hade betalt biljetten till Stockholm. Sedan ledde han, tillsammans med en polisman, mig bort till ambulansen. Det, eftersom jag vägrade mig bli buren på bår, trots ben som knappt kunde hålla mig upprätt.

Jag har nog aldrig varit så arg på min allra bästa vän som jag var just då. Fast idag tänker jag att hon nog kände likadant för mig just då. Det var henne jag hade meddelat och sagt att jag var på väg att ta mitt liv. Jag ville bara säga hejdå.

Jag har bland andra henne att tacka för att jag lever idag.

Det var första gången jag försökte checka ut i förtid. Jag var då 17 år och hade tagit min första överdos.

Efter att jag vaknat upp och återhämtat mig, så fick jag träffa en psykiatriker som efter ett kort samtal, beskrev min situation som en livskris, och sjukskrev mig en månad från skolan.

En månad.

Sanningen är att jag aldrig kom tillbaka. Jag hoppade av gymnasiet.

Istället började min långa resa tillbaka till ett normalt liv. Först i öppenvården, sedan slutenvården. Mediciner i mängder. Hela sommaren 2007 tillbringade jag min tid inlåst på psyk i Säter. 30 kg viktuppgång. Jag blev så tungt medicinerad att jag tappade förmågan att kunna läsa, tappade förmågan att föra en konversation, och tappade till och med förmågan att knyta mina egna skor. Det enda jag var duktig på, var att dreggla.

Min älskade mamma kom ofta och hälsade på mig på den slutna avdelningen. Jag kan inte ens föreställa mig hur hon och pappa mådde i det hela.

Under tidig höst 2007 kom min stora räddning, jag blev placerad på ett behandlingshem i Stockholm. Där började utslussningen av mediciner och arbetet till ett bättre liv. Nästan precis två år senare var jag klar på behandlingshemmet och slussades då ut till en utslussningslägenhet på Södermalm i Stockholm. Vacklandes på lite ostadiga ben med hjälp av kontaktpersoner och terapi. Det funkade skitbra. Trots lite skakiga ben så mådde jag bättre än någonsin.

31 december, 2010. Friskförklarad och stark som en oxe.

Nu väntade livet.

Idag har jag precis startat min andra termin på sjukgymnastprogrammet vid Karolinska Institutet. Jag älskar livet. Och mår helt fantastiskt.

Idag är det den självmordspreventiva dagen, world suicide prevention day. För mig personligen så är det en otroligt viktig dag att lyfta fram. I Sverige är det omkring 1400 personer som berövar sig livet varje år (Socialstyrelsen, 2010). Det är nästan 27 personer, varje vecka. Om det fanns bredare kunskap inom området, hur många liv skulle vi då kunna rädda? Vi måste våga prata om det här, det finns otroligt mycket att göra. Jag hade en fantastisk tur, och det är inte mer än rätt att det är min tur att hjälpa någon annan.

Jag har ingen aning om vem det är som kommer att läsa det här inlägget, och jag förstår att det kanske inte är något speciellt inlägg för de flesta. Men jag hoppas i alla fall att det har väckt en liten tanke hos någon, någonstans. Har du någon fråga, så är det bara att höra av dig. Jag svarar så gott jag kan.

Jag är definitivt ingen expert, men jag är en överlevare.

Ta hand om dig, och ta hand om varandra.